365 dagar ung!

...denna morgon började inte som alla andra dagar. Ända sen jag vaknade i arla har jag känt mig ovanlig glad, kramig och pratsam. Man flyter omkring i ett enda stort lyckorus...Ville också vara snäll och beslöt mig för att låta pappa ta extra extra sovmorgon idag...han förtjänar det...eller hur var det nu igen...var det kanske mamma som lät honom snusa längre...har för mig att det brukar vara mammas sovmorgon på söndagar...eller? [förvirrad]

Vänta, vänta...oj, oj ojdå! Jag kom på det...pappa lyckades på något finurligt sätt snylta åt sig en extra sovmorgon. Där ser man. Vilken bov! Ibland tror jag hon skämmer bort honom på tok för mycket när det egentligen är mig hon ska skämma bort...ja skämmer bort och skämmer bort. Jag får inte allt som jag pekar på om någon tror det. Och tur är väl det. För hur skulle jag vara då? En osnuten pojkvasker som gnäller och skäller och som inte är riktigt torr bakom öronen? Nej tack. Något sånt vill man inte vara med om. Däremot vet jag att mina föräldrar skämmer bort mig med massor av kärlek. Förmodligen är det därför jag är så lugn och harmonisk och kramig förståss. Jag älskar att kramas i tid och otid. Och man ska inte klaga. Jag har allt jag önskar mig. Jag kunde ha bott i en skokartong utan lock med 37 syskon under en rostig dripp-dropp-dripp-ande diskbänk, skyla min nakan lekamen med vad naturen för dagen har att erbjuda sig och trängas vägg i vägg med grannen kallad bajsblöjehinken. Inmundiga, om jag har riktigt bingolottotur, smulor och andra skrala rester av det råttorna ratar och lämnar efter sig som dem tidigare på dagen snott från mörkrets objudna gäster tvestjärtarna och gråsuggorna...Man ska inte klaga.

Men nu var det inte det jag skulle prata om utan om min födelsdag. Den 1:a av många kommande dagar som tillägnas lilla jag. Tänk att för ett år sedan låg jag uppkrupen i mammas varma boning. En mysig etta med inbyggda fasciliteter. Nynnandes på några toner jag snappat upp tidigare på dagen för att sekunden senare krämas ut som en tub majonäs över bädden. Jag träffas genast av att det känns isande kallt i det för mig gigantiska rummet, och att ett starkt ljust bländar mig så jag måste kisa. Ett sorl av tjatter och främmande ljud svärmar runt mig likt argsna bin. Sa jag att det var kallt. Alltså kallt på riktigt? Inte en sådan mesig kyla där f-n fryser till is utan en riktig kyla som...Ja vi killar vet vad kallt är. Jag huttrar och skälver bara jag tänker på det. Men nu i efterhand kan jag tycka att det var ganska mysigt ändå att få komma upp i mammas och pappas trygga famn. Något annat jag tänker tillbaka på är att jag aldrig skrikit speciellt mycket. Varken som nyfödd till världen eller fram till idag...min superduperdag. Mina päron - föräldrar - hoppas att jag ärvt pappas temperament...Tiden utvisar det.

Så vad har denna dag burit för trevligheter? Ja, jag har haft på mig nya kläder...1:a presenten jag öppnade innehöll svarta plyschbyxor med vita revärer. Till det matchades en fräck randig tröja. Skönt och bekvämt. Efter frukost (banangröt, macka, mjölk) vilade jag ett tag för att sedan snaska mellis (risifrutti - konstig koncistens och mysko smak på sylten fick mig att hulka) och öppna nya presenter. Nu var det bilar i mina paket - 3 stycken. Mina päron tror att jag kommer få mani på allt som rullar...hur som helst lekte jag på i min egen takt och efter lunch (blodpudding - mums!) fick jag besök av Kornelia (min granne och flickvän!?). Av dem fick jag en nice tröja och en lastbil...Yes!!! Mina andra presenter under dagen var en gåbil, trehjuling, cykelkärra, böcker, byggklossar, mer kläder att ha på dagis och några icke oförglömlig slantar som ska läggas undan i min spargris för skralare tider. Trodde jag skulle få köpa glass för dem? Men icke sa Nicke. Gåbilen fungerar annars bra. Jag kravlar mig upp och försöker ratta, men det händer som inget mer... Jag får lista ut senare hur jag ska få igång den. Trehjulingen är det ungefär samma sak med som gåbilen. Jag sitter och håller i styret, men når för 17 inte ned till pedalerna. Vad beträffar cykelkärran är jag lite rädd för den. Man sitter konstigt och så måste jag ha en bisarr kruka på huvudet. Njae, det känns som det för stunden är en vanesak. Men jag vet att pappa ska träna mig att sitta rakt i vagnen och vänja mig vid att ha hjälm på knoppen.

Så där ja, nu har stunden kommit för mig att nattas. Mamma pockar på min uppmärksamhet och kvällsvällingen är inget jag vill gå miste om. Min sista fråga till församlingen lyder: Är det så här det känns att fylla år? Och svaret på den frågan är enligt mig: - Ja, jag hoppas...jag tror...jag vet!